Karin Ekstrand
Det handlar om sorg.
En fördröjd sorgeprocess.
25 år efter min pappas bortgång har jag börjat bearbeta förlusten. Jag växte upp med en död pappa. Hela mitt liv har färgats av hans bortgång. För majoriteten av det livet var hans död en källa för skam hos mig. Jag skämdes för att berätta för andra att han dött, jag skämdes för att förstöra den trevliga stämningen runt ett middagsbord när någon frågade om mina föräldrar.
Sorgen är så otymplig i alla relationer. Den tar plats och gör sig påmind när man inte vill. Kistan förkroppsligar detta, när den stod färdig förvånades jag över hur stor den kändes. Samtidigt som sorgen och skammen alltid känts så stor. Stor nog att äta upp en.
Kistan är sydd i fuskläder och fodrad med ett ljusgult bomullstyg. Det är inte läskigt att öppna kistan. Inget farligt gömmer sig inuti den. En kudde, den är sparsmakat klädd, fodrad, i det ljusgula tyget. Mjukt, snällt.
Jag vill inte påminna om döden, jag vill inte skrämma dig med döden. Att vi alla en gång ska dö behöver vi inte bli påminda om med varje steg som tas. Men att vi har upplevt döden, att vi lever med dess kvarlevor, att det förändrat vår livshistoria. Det måste få finnas. Det måste få sägas högt.
