Nicole Andersson
Bryr vi oss egentligen om någon annan än oss själva? Ska vi stå upp eller tala för att någon annan ska få det bättre utan någon som helst personlig vinning?
Jag tror att de flesta av oss brottas med frågan på olika sätt och på olika plan under våra liv.
Hur känns det när man vet att man borde tala eller agera men ändå inte gör det?
Med min skulptur vill jag försöka gestalta känslan av att slitas mellan att tala och inte tala. Ångesten fastnar i kroppen och äter på den. Kvar blir ett skal av pergament och man kan endast ana ett svagt ljus på insidan.
Till stommen av torson har jag använt ett finmaskigt järntrådsnät som jag sedan klätt med naturpapper som först blötlagts i lim. Med detaljer av hår och silverfärgat pigment vill jag lyfta fram ett skört intryck.
